Krönika 2010 i Svenska Rovdjur

Texten är en komplettering till  detta inlägg på Birger Schlaugs blogg.


För ett par vintrar sedan var vi ute och gick sent på eftermiddagen, det hann bli mörkt och månen sken. Marken var vit och det gnistrade lite i snön. Då, när vi hade ett par hundra meter hem, hörde vi, mitt under fullmånen, en varg yla. Det var så oändligt vackert!

Nu bor vi inte alls i Värmland eller Dalarna, utan i gränstrakterna av Östergötland, Sörmland och Närke. Det är få som sett varg här, men de som har ögon för tecken vet att det finns. Vi hoppades länge att ”vår” varghona skulle få besök av den så kallade Ockelbovargen, som var på vandring. Vi är ganska många, också på vischan, som drömmer om att få se vargungar i någon skogsglänta… Det är liksom mer skog då. En trädplantering är inte skog. En trädplantering utan rovdjur är ingen riktig skog.

Är man rädd för skog och natur bör man kanske fundera över om det är så smart att bo på landet. Kanske bör man välja ett annat boende. Precis på samma sätt som vi som har flyttat ut från stan gjort ett medvetet val. Hur som helt måste vi lära oss att världen inte bara är människan, att skogen inte bara är till för människan.

När jag framfört dessa skamliga åsikter blir det nästan alltid en upprörd debatt om vargens vara eller icke vara.  Föreställningar och rykten om vargens framfart speglar mer människans fantasi än hennes förmåga att tänka klart. Det är bedrövligt att höra på varghatarna, som utan minsta darr på manschetterna skyller hundars angrepp på tamdjur på vargen. Det är lika bedrövligt att höra jägare som försvarar vargjakten med att det är ”gammal kultur” att jaga med lösdrivande hund… Men så ändra då den kulturen om ni är rädda för att offra hundarna!

Till dessa bedrövelser har nu lagts Andréas Carlgren. Tillförordnad miljöminister som satt sig i knäet på jägarlobbyn och försöker inbilla oss att årets vargjakt är till för vargens bästa. Och som sett till att 12 000 jägare fick möjlighet att på några timmar ta kål på mer än tio procent av den svenska vargstammen. Man får väl gratulera dessa ärans och hjältarnas män och kvinnor som, för kung och fosterland, befriat landet från hotet av ett trettiotal vargar…

Ur ett globalt perspektiv har regeringen, genom sitt sätt att agera i vargfrågan, på ett effektivt sätt gjort det omöjligt för Sverige att driva på för att andra länder skall skydda elefanter, tigrar, lejon, pandor… Det enda miljöministern kan göra i internationella sammanhang är att i fortsättningen hålla truten. Trovärdigheten slaktades i takt med att vargarna slaktades. Förstår han det? Eller är det månde så att det finns ett gammalt kolonialt arv i regeringens rovdjurspolitik? Ett arv som säger att vita män och kvinnor inte ska behöva ta ansvar för det vilda, utan att det är en uppgift för andra, inte lika upphöjda och civiliserade?

Jag tänker på upplevelsen den där kalla vinterdagen när vi hörde vargens ylande. Det var en speciell känsla. En upplevelse utöver det vanliga. Jag läser att det också skall vara en upplevelse utöver det vanliga att skjuta varg. Det är så man berättar i tidningarna de tragiska dagarna i början av året då Sveriges trovärdighet offrades på lobbyisternas altare. Jaktjournalen svämmar över av eufori inför jaktens resultat. Samtidigt säger man att det inte alls är dödandet som är skälet till jakten. Det verkliga skälet, säger man, är att få vara ute i naturen. Men sanningen är ju att man är rädd för naturen.

När jag ser bilder på jägare som svämmar över av stolthet för att ha fällt en varg ser jag bara en rädd liten människa. Och när jag ser miljöminister Carlgren och jordbruksminister Erlandsson – de två ministrar som är ansvariga för vargjakten - ser jag numera bara två politiker som av rent särintresse lurat skjortan av sina regeringskollegor och som satt Sverige på skammens karta. Må de bytas ut till nästa jaktsäsong!

Tillbaka till Birger Schlaugs blogg.
Tillbaka  till Vargar.