Miljön, makten och friheten del 1-6

Här finns tidigare delar av Miljön, makten och friheten, i den version som i feb-mars 2016 publicerats på bloggen Schlaug.se

 

Miljön, makten och friheten, del 1: Om att älska sin fångvaktare...

Det sägs att vi lever i antropocen. En tidsålder där vi som människor påverkar planeten mer än naturen själv gör. Vi påverkar de planetära processerna, som det heter. 
Det är illa, det där med att påverka de planetära processerna. Vi sågar av den gren vi sitter på. Att just den här planeten lyckas härbärgera liv – och till och med gjort det möjligt att bygga goda samhällen för arten homo sapiens – hänger på en skör tråd.
 

Avståndet från solen gav oss en temperatur så att liv kunde uppstå, fortbestå och utvecklas. Vattnet, som utgör livets källa, vare sig dunstar eller fryser. Några få grader lägre temperatur och en ny istid lägger sig över planeten. Några få grader mer till att isarna smälter och landområden försvinner. Havets enorma mängder vatten skulle, om jorden vore ett alldeles jämnt klot, begrava den fasta jordytan på nästan 2500 meters djup.
Samma vatten har vandrat i sitt kretslopp under årmiljoner. I vattnets mjuka, gungande vagga föddes cellen. Livet började spira och smög sig fram ur havets famn och klättrade efter årmiljoner upp på land. Årmiljon lades till årmiljon. De senaste kosmiska sekunderna har detta lilla vänliga klot i det oändliga kosmos fött fram en art som kallar sig homo sapiens – den visa människan.

Denna, enligt egen uppfattning, visa art påverkar nu de planetära processerna mer än naturen själv. Vi sägs därför leva i antropocen. Jag finner dock denna benämning av vår tid vara missvisande. I själva verket är vi nämligen så små att vi accepterat att vara kuggar i ett ekonomiskt system som, på grund av vår oförmåga att bryta oss ur, tycks vara självgående. Vi har gått in i en annan fas: econocen.

Ekonomismens tidsålder. I vilken vi förvandlat oss själva till slavar, kortsiktigt beroende av det som långsiktigt leder mot kollaps. Där framgång mäts i växande prekariat, ökande stress och takten i vilken naturtillgångar mals ner till synligt avfall och osynliga molekylsopor.

Kanske är vi offer för Stockholmssyndromet. Det vill säga att vi börjat älska våra fångvaktare – det system som reducerar oss till något mindre än vi skulle kunna vara. För att bli fria behöver vi lämna econocen och ta klivet över till det som verkligen skulle kunna kallas antropocen. Sluta låta oss styras av det ekonomiska systemet. För att istället styra det. På ett varligt sätt. Som ger oss skäl att kalla oss den visa människan.

Fångar under ekonomismens järnlag
Vi har låtit oss bli fångar i det alltmer vulgära systemet. Steg för steg, som vore det något naturligt. Sittande på ett sluttande plan tycks vi inte se hur den frihet det talas om i själv verket är ett fängelse. Hur allt mer underkastas ekonomismens järnlag. Du skall vara lönsam, lille vän. Inte för dina medmänniskor, inte för helhetens bästa, inte för den globala miljön – utan för systemet självt. För att det skall överleva tvingas de flesta av oss bli kuggar i ett ekonomistiskt hjul som snurrar allt fortare. Den som ramlar av får skylla sig själv. Medan rikedomar sugs uppåt. Smulteorin dominerar, den innebär att ju mer överflödet är på de rikas bort ju mer smulor ramlar ner till de fattiga.

En del är således vinnare. Så länge det varar.

Vad är en människa? Kanske är det den frågan som först måste besvaras innan vi tar ställning till huruvida systemet vi lever med är av godo eller ondo. En människa är – jag tror de flesta av oss är överens om det, oavsett ideologisk hemvist – en biologisk, social och kulturell varelse. En del vill lägga till andlig.

Men. Vi – de vanliga människorna - betraktas idag mest som ekonomiska varelser vars uppdrag det är att producera och konsumera och skapa tillväxt för att hålla igång systemet. Vi har reducerats till ekonomiska varelser. Trots att vi i grunden är just biologiska, sociala och kulturella varelser.

Det är en oerhörd skillnad på att bygga ett samhälle för ekonomiska varelser och att bygga ett samhälle för riktiga människor.

Att bygga ett samhälle för riktiga människor utgör ett hot mot systemet. Samtidigt som systemet i sig utgör ett hot mot både oss själva som människor och mot den planet där vi lever våra liv.

Den som inte förstår det lär fortsätta att sjunga det ekonomiska systemets lov. En del av brist på förståelse, andra av girighet. En del i tron att det system vi lever i är något av naturen givet, något självklart.

Imorgon: Del 2: Ett problem heter kapitalism 



Miljön, makten och friheten, del 2: Problemet heter kapitalism 

 

Vi lever således mitt i ett problem. Vi är av omringade av det. Det styr våra liv, vare sig vi vill det eller inte. Det styr miljö och klimat. Det styr vardag och helgdag. Det styr våra sociala relationer. Det styr vård och skola. Det styr hur vi behandlar djur och ekosystem. Vi är problemets fångar, dess redskap, dess verktyg

Problemet heter kapitalism.

Därmed inte sagt att de reellt fungerande socialistiska staterna, och dess varianter av planekonomi, varit problemfria. Tvärtom. De var fyllda av problem. För miljön inte minst. Ett av skälen, kanske det största, var att yttrandefriheten och mötesfriheten var starkt begränsad, för att inte säga obefintlig för de som hade kritik att framföra. Miljörörelsen undanskuffad, byråkratin svällande och mottagligheten för ny teknik starkt begränsad. Planekonomiernas allra största miljöproblem uppstod inte, som i flera av de västerländska ekonomierna, när varor lämnade fabriksgrindarna, utan i det som kom ut ur skorstenar och avloppsrör.

Men tiden när Öst- och Västeuropa byggdes på olika system är förbi. Det system som gick segrande ur striden blev kapitalismen. Hoppet var, för många, att skapa en kapitalism med mänskligt ansikte. Det var lika naivt som när Alexander Dubček, det tjeckoslovakiska kommunistpartiets ledare under den så kallade Pragvåren 1968, försökte införa det som kom att kallas "socialism med mänskligt ansikte - och möttes av stridsvagnar och trupp från övriga Warszawapakten. De röda stövlarna trampade fram.

Den som ville skapa en kapitalism med mänskligt ansikte slapp förvisso stridsvagnar och trupp. Det fanns mer sofistikerade medel: avregleringar in absurdum, frihet för kapital snarare än för människor, globaliseringens anonymitet, frihandel utan sociala och ekologiska klausuler, ideologisk propaganda för att vi skulle ersättas med jag. Och till slut blev till och med den bisarra idén om att mångfald och valfrihet inte kan skapas utan vinstuttag ur skola, vård och omsorg betraktad som sanning.

Den oblodiga statskuppen.

Det var för trettio år sedan det stora slagfältet öppnades. En statskupp genomfördes. I Sverige.  En oblodig statskupp i det tysta. Vilket bland annat ledde fram till att de tio rikaste procenten i Sverige snabbt lade beslag på 70 procent av förmögenheten – och att välfärden fortsätter att krackelera och tillväxten tillåtits ske genom lånade pengar.

Det första slaget föll 1985 när kreditmarknaden avreglerades på det att bankerna kunde visa sin totala avsaknad av kompetens och samhällsansvar.

Det andra slaget utgjorde en långdragen process under vilken reglerna för valutaflöden monterades ner - plötsligt utgjordes 90 procent av alla penningflöden över gränserna av ren spekulation.

Det tredje slaget blev den stora skattereformen 1990-91. Många med höga inkomster fick så betydande skattesänkningar att de kunde låna ut pengar, mot hög ränta, till staten så att staten kunde bekosta de skattesänkningar som långivarna just fått.

Vem behöver blodiga statskupper, när de kan ske, utan debatt, i demokratins namn? Den som hävdar att Marknaden tagit makten är fel ute. Marknaden har inte tagit makten. Den har fått makten av de folkvalda.

Det fjärde strategiska slaget föll i maj 1991 när regeringen gav klartecken till riksbanken att knyta den svenska kronan till EU:s valuta. För att försvara kronans värde sattes ränta till 500 procent.  Resultatet lät inte vänta på sig. Massarbetslöshet skapades, småföretag slogs ut och statens finanser blev allt sämre.

Staten började spara. En blocköverskridande överenskommelse, med socialdemokraterna i spetsen, drog ner på de statliga trygghetssystemen så mycket att kommunerna fick kraftigt ökande kostnader för socialbidrag. Vilket resulterade i att man tvingade dra in pengar från skolan, från förskolan, från äldrevården. Personaltätheten minskade. Skolan blev sämre. Barngrupperna blev större. De äldre matades med mer piller.


Vi ser effekterna av denna fundamentalistiska politik än idag. Men de som genomförde statskuppen har kommit undan. Stegvis blev politik något som byggdes på ekonomiska nyckeltal istället för på empati. Ekonomismen trängde in i varenda politiskt beslut.

Staten började konsekvent se människor som problem. Kommunerna började uppträda som företag med köp- och säljprinciper. Marknadstänkandets vulgarisering trängde in i vartenda skrymsle och vrå.

Ekonomismen blev den nya religionen, kvartalsekonomerna det nya prästerskapet. Det är där vi står idag. Det är därifrån vi måste förflytta oss om vi avser att ta människor, miljö och klimat på allvar.

Den rödgröna regeringen som bildades 2014 borde, kan man tycka, haft ett tydligt uppdrag att sätta den bortre parentesen på den utveckling som startades för trettio år sedan. Frågan är i första hand inte om den förmår. Utan om den vill. Utan vilja kommer den inte ens att pröva om den förmår.

Det är väl där någonstans vi står när dessa rader skrivs. Och utan denna bakgrundsbeskrivning kan det vara svårt att förstå varför inte staten investerar mer i sådant som faktiskt skulle kunna ställa om samhället så att det blev ekologiskt och socialt hållbart. Man har abdikerat, steg för steg har man lagt allt mer makt hos den så kallade marknaden.

Det gemensamma – och till det hör även klimatrelaterade investeringar - har fått vika för den enskilde och dennes köpkraft. Det har blivit mer politiskt gångbart att ge stora delar av medelklassen möjlighet att ta en extra flygresa till Thailand än att vårda den järnväg som en gång sades vara folkets. Lägg till det att rigida regelverk och ekonomiska ramverk, skapade av riksdagen, har överlevt sig själva och nu bidrar till destruktiviteten. Och att medborgarna, uppmanade av den förda realpolitiken, skuldsätter sig över alla breddar. Allt för att hålla igång ett system som blivit ett missfoster.

Det ekonomistiska projektet tycks således fortsätta, nu i rödgrön tappning. Det lanserar ofta som modernt. Men var och en vet att det som är modernt idag blir omodernt imorgon.


Det är en tröst.

Miljön, makten och friheten, del 3: Kortsiktighetens förbannelse

Den kapitalism som gick segrande fram, och som skulle få ett mänskligt ansikte, har således blivit allt mindre mänsklig och alltmer rå. Dess intressen söker snabb avkastning, snabba vinster – på miljön, klimatets och människors bekostnad.

Kortsiktighetens förbannelse vilar över den.

Vi kommer inte att kunna värna de planetära processer som vi är beroende av om inte kapitalismen tyglas, om inte kortsiktighetens förbannelse överges och något nytt växer fram.

Vi måste ta till oss, förstå, begripa att de planetära processerna – varav klimatet bara är en – utgör förutsättningar för att vi skall kunna bygga goda samhällen. Vi kan strida och förhandla om frågor som rör fördelning, ägande och vinster – men att strida och förhandla med naturlagar och planetens grundläggande processer är meningslöst, irrationellt, kontraproduktivt. 

Förstår vi inte det spelar det till slut ingen roll om vi lever med socialism eller kapitalism. Slutresultatet blir detsamma oavsett om fåtalet eller flertalet knaprar i sig kommande generationers livsutrymme. 

Vi är sent ute. I realiteten är det så kallade tvågradersmålet – det vill säga att jordens medeltemperatur tillåts öka med högst två grader jämfört med förindustriell tid – kört. Vi skulle kunna uppnå det. Men viljan sitter mer i retoriken än i de politiska besluten. Vi är fast i ett systemtänkande som gör målet ouppnåeligt. 

Vi bygger våra fonder, våra pensioner, våra socialförsäkringssystem, våra strukturer – ja, till och med våra normer – på ett system som gjort sig beroende av ekonomisk tillväxt. Så till den milda grad att den tvingas fram genom (hushållens eller statens) lånade pengar så vi får tillräckligt mycket siffror på konton för att i tillväxtens namn konsumera sönder planeten. Samtidigt som vi minskar frihetsrummet för kommande generationer. Kortsiktighetens förbannelse.

Systemets budskap är brutalt: ta ut vinsten nu, avkastning nu, konsumera nu, låna nu. Systemet har inte tid att vänta. Då går det under. Som verktyg i systemet har vi blivit dess fångar. Eller kanske snarare dess slavar. Vi lever inte i antropocen, vi lever i ekonocen. 

Att samtala om hur vi bygger ett ekonomiskt system som inte kräver tillväxt för sin överlevnad är en överlevnadsfråga. Att samtala om hur det skall underlätta både ökad frihet - som omfattar människor men inte kapital - och rättfärdighet, som inte begränsar människors frihetsrum, vore en nåd att stilla bedja om. Ur mitt perspektiv ingår såväl ett radikalt  höjt grundavdrag – varför skall löner under existensminimum beskattas? - som en allsidig utredning av medborgarlön/basinkomst i den ekvationen.

Vi har onekligen stora problem att brottas med. Systemet som med sin inneboende kraft driver mot rovdrift och perverterad ojämlikhet. Till det kommer att det ekologiska utrymmet för var och en av oss är mindre än vi tidigare trott. Vi lär nämligen bli fler människor på jorden än vad forskningen tidigare kommit fram till.

Så knaprar vi alltmer
När jag föddes 1949 var vi 2,5 miljarder människor som delade det ekologiska utrymmet. När jag dör, om jag har turen att bli lika gammal som genomsnittet i Sverige, kommer vi att vara 6 miljarder fler. Men det kommer inte att stanna där. Förväntade 9 miljarder kommer, enligt nya beräkningar, snarare att bli drygt 11 miljarder inom några få generationer. Studien – gjord av University of Washington och FN – ställer alla tidigare resonemang på ände.
Varje enskild människas ekologiska fotavtryck måste därmed minska betydligt mer än man tidigare trott. Därmed blir den naiva förhoppningen om ”hållbar tillväxt” än mindre sannolik. Snart sagt varje dollar, euro och krona är nämligen mättad med såväl ändliga naturresurser som utsläpp av bland annat koldioxid.

Problemet är att vi konsumerar alltför mycket i alltför strida strömmar i alltför hög takt. Samtidigt som just det – att vi ska konsumera alltmer i allt stridare strömmar i allt högre takt – är medel för att upprätthålla det ekonomiska systemtänkande vi fastnat i. Den som inte förstår vidden av detta borde inte få inneha en statsrådspost. Inte i Sverige, inte i Europa, inte någonstans. Men istället är det som ett medeltida mörker ligger över just denna, den mest obekväma, frågan.

Istället för att ta itu med utmaningen ägnar sig ledande politiker åt att marknadsföra retorisk kosmetika samtidigt som man lovar ökat konsumtionsutrymme som det mest statushöjande som finns. Trots att man vet att varje dollar, varje euro, varje krona är mer eller mindre mättad med negativ miljö- och klimatpåverkan.

En del menar att ny teknik skall lösa problemen. Men som Tim Jackson visar i sin bok Välfärd utan tillväxt skulle detta kräva tekniksprång som vi inte sett skymten av tidigare. Vi blir allt fler människor på jorden, vi blir alltfler som tillhör en global medelklass som konsumerar allt mer allt fortare.
De miljövinster vi gör när de enskilda produkterna kräver allt mindre råvaror och energi för sin framställning äts upp av att vi blir alltfler som konsumerar i allt snabbare takt. De pengar vi sparar när vi sätter upp solfångare och solceller kommer vi att använda på något annat sätt, kanske genom ytterligare en långresa med flyg.

Det kallas rekyleffekten. Och den slår hårt. Ju billigare den smarta mobilen blir, ju snabbare sker omsättningen. Det är därför så kallad frikoppling mellan tillväxt och ökande globala ekologiska fotavtryck är så oerhört svårt att nå. Det är därför overshoot day – det vill säga den dag på året då vi förbrukat jordens årsproduktion av ekologiska resurser – infaller tidigare och tidigare. 2015 inföll dagen den 13 augusti. Året innan var det den 19 augusti. Vi knaprar på planeten alltmer.

Är det värdigt den art som kallar sig homo sapiens, den visa människan?

Domptörerna ser världen som en spelplan och sig själva som spelare
Hade vi haft tid på oss, hade vi varit snabbare att sjösätta ny teknik, hade en större del av ekonomin nyttjats till sociala och kulturella investeringar, hade företagen visar större intresse för cirkulär ekonomi - det som förr kallades kretsloppsekonomi - och delningsekonomi (kolloborativ ekonomi), hade girigheten som driver kapitalismen inte tillåtits blomma ut, hade de ekonomiska styrmedlen styrt hållbart, hade det offentligas del av ekonomin varit större  – då, men först då, hade vi kunnat lösa våra problem inom rimlig tid.


De många – inte minst kommande generationer – hade fått det bättre och tryggare.

De som skulle förlora på detta har dock fått makt att hota, och hotet gör rädslan så stor att politiken underkastar sig dessa domptörer av den så kallade marknaden. Dessa domptörer som genom sin maktutövning också skapar normer som uppfattas som ”naturliga”, som t ex köpandets och ägandets norm. Dessa domptörer vars mål inte är fungerande marknader med socialt och ekologiskt ansvar utan en kapitalistisk blå planekonomi. Lika förödande för demokratins värden som den röda planekonomin en gång var.

Domptörerna ser marknaden som en spelplan och identifierar sig själva som spelare. Men vem vill egentligen låta framtiden styras av dem som ser den som en spelplan? Är det rationellt? Är det något som den art som kallar sig homo sapiens, den visa människan, bör acceptera.

Svaret måste rimligen bli nej.

Miljön, makten och friheten, del 4: Vi behöver en fredlig kulturrevolution

En del hopps på den traditionella vänstern, på arbetarrörelsen. Är inte det att hoppas för mycket? Vi har genomlidit hur ledande skikt i Kommunal lekt baroner. Många har storögt tittat på hur LO lovordat den i Sveriges riksdag blocköverskridande uppgörelsen som innebär att kollektivavtal för att anställa en nyanländ introduktionsjobbare slopas – och vad har fackföreningsrörelsen satt emot när klyftorna mellan rika och fattiga ökat?

Inte ett skit.

Vad kan fackföreningsrörelsen göra för miljö och klimat när dess ledande företrädare inte tycks begripa att ett ekologiskt hållbart samhälle, på demokratisk grund, inte kan byggas utan att samhället är socialt och ekonomiskt rättfärdigt? Hur har man kunnat acceptera att traditionellt kvinnliga arbeten betalats så mycket mindre än traditionellt manliga? Hur har man accepterat ett framväxande prekariat?

Jag är fullständigt övertygad om det samhälle som nu växer fram – med ökande klyftor, ett växande prekariat och allt mer underställt marknadens kortsiktighet – omöjligt går att kombinera med ekologisk hållbarhet. Åtminstone om vi skall bibehålla ens uns av demokrati. Därför krävs något av en kulturrevolution inom stora delar av arbetarrörelsen.

Ökande klyftor skapar otrygghet inför den akuta morgondagen, växande prekariat leder till att allt fler inte kan planera sin egen framtid – detta leder till att frågor som är långsiktiga kommer att skjutas på framtiden. Allt fler har fullt upp med att överleva vardagen, att få ihop det. Hur ska man då också orka med att tänka långsiktigt – på klimatet, på globala miljöproblem? Den politiska debatten kommer att handla om ojämlikheten, om social otrygghet, om den rädsla som växer fram i ett samhälle där de ekonomiska klyftorna bara växer.

Lägg till den kortsiktighetens förbannelse som kännetecknar det rådande ekonomiska systemet– ta ut vinsten nu, konsumera nu, låna nu – så är det lätt att se att det finns konflikt mellan kapitalismen och hållbar utveckling. 

Det stör mig att en del av mina gröna vänner inte begriper detta, att forskare som talar djupt och brett om vikten av att vi skall bli planetskötare inte förstår den hållbarhetens motkraft som finns i den otämjda kapitalism som vi släppt alltmer lös.


Om att strypas av Adam Smiths osynliga hand.
Jag har vid ett flertal tillfällen varit samtalspartner under något som kan kallas etiksamtal. Tre dagars samtal om etik och marknad. En grön, en präst och företrädare för stora företag – eller om man så vill ”spelare på marknaden”. 

Det har ofta blivit bra samtal. Som ibland slutat med att stora män som spelar på den där marknaden börjat gråta. Insikten att den som tänker långsiktigt och etiskt - genom att t ex ta ”olönsam hänsyn” till klimat, miljö och anställdas sociala situation - riskerar att strypas av Adam Smiths osynliga hand. Den gode kapitalisten riskerar att gå under, konkurreras ut. Av de som vill ta ut största möjliga vinst NU ur människor, djur och planet. Kortsiktighetens förbannelse. 
 

Förresten skulle Adam Smith, som brukar kallas för den liberala nationalekonomins fader, själv detroniserat det som idag utgörs av den reella kapitalismen. Han menade nämligen att marknaden bara kan fungera på ett rimligt sätt under två förutsättningar: att dess aktörer vare sig vill skämmas inför sin granne eller inför Gud. Utan dessa moraliska grundbultar fungerar inte marknaden.

Idag är det inte så mycket bevänt med guden. Och konsument och producent är inte längre grannar som riskerar se varandra i ögonen. Moralen behövs inte… Adam Smith skulle inte godkänna dagens så kallade marknadsekonomi.

Att kapitalismen dessutom blivit alltför kreativ för sitt eget bästa gör ju inte saken bättre. Vi behöver tänka nytt. Ta omtag. Ställa om. Kort sagt: Vi behöver en fredlig kulturrevolution.

Från tillväxt till utveckling
En kapitalism utan ekonomisk tillväxt är en kapitalism i kris. Så är det. Det är därför tillväxten har fått ske på miljöns och klimatets bekostnad.  Med lånade pengar. Inte lånade för att göra investeringar i skola, vård, infrastruktur – utan för att upprätthålla en privatkonsumtion som medfört att Sverige numera ligger på tionde plats på listan över länder vars medborgare gör störst ekologiska fotavtryck. 
Det blev den borgerliga regeringens resultat. Från trettonde till tionde plats på åtta år. Snart sagt den enda internationella ranking där Sverige klättrade några pinnhål under Alliansregeringen tid. Det blir inte bättre med den rödgröna regeringen.

Men hur kan detta komma sig? 
Det råder ju full politisk enighet om det retoriska påståendet att Sverige ligger i fronten när det gäller miljö och klimat. Hur kan vi då klättra på listan över länder som gör störst ekologiska fotavtryck per capita? Vi släpper ju ut allt mindre klimatpåverkande gaser, allt mindre koldioxid. Vi har ju, enligt retoriken, lyckats kombinera ekonomisk tillväxt med minskade utsläpp. Får vi höra. Från höger till vänster. Pimpat med gröna språkrör som tappat kompassen. 

Enligt den statistik man hänvisar till släpper vi i Sverige ut mindre än 5 ton koldioxid per person och år. Men i realiteten, när vi ser vad det är vi konsumerar, så är siffran dubbelt så stor. Hur kan det då komma sig?

Svaret är lika simpelt som nedslående: man bortser från hur vi lever och konsumerar för att istället mäta de utsläpp vi gör inom landets gränser.


Vilket medför något så pittoreskt som att när allt fler fick råd att flyga på semester till Thailand - istället för att ta moppen till faster Greta i grannbyn - så minskade våra statistiskt mätta klimatrelaterade utsläpp. Flygresor till utlandet räknas inte in… Vilket inte bara innebär förvanskning av hur de verkliga utsläppen ser ur, utan också innebär att de fattiga, som tar moppen till faster Greta på semestern, gör större klimatavtryck än de rika som gjort flygresandet till en hobby. Så kan skuld fördelas…

Men inte bara det. Ju snabbare vi lägger ner det svenska jordbruket ju mer klimatsmarta blir vi, enligt den officiella statistiken. Att vår köttkonsumtion ökat årtionde från årtionde syns inte i utsläppsstatistiken så länge vi importerar allt mer av köttet.

Det är först när vi mäter verkligheten som vi ser att vi bär oss åt. Det är då, och först då, vi kan se hur det ekonomiska system vi lever med påverkar. Men det vill vi inte, för vi är systemets fångar, vi är drabbade av Stockholmssyndromet, vi förvarar vårt fängelse. Pekar på det goda det gett och ger. Blundar från det onda. Vägrar se dess konsekvenser. Vägrar se att såväl planeten som människan hotas. 

Vägrar se att kapitalismen är ett lika stort hot mot människans frihet som en gång kommunismen visade sig vara. Vägrar se att den röda planekonomin ersatts med en blå planekonomi, en kapitalistisk planekonomi dompterad av de som ser världen som ett spelplan och sig själva som spelare.

Vi behöver en fredlig kulturrevolution. En kulturrevolution som innebär att vi inte bara tar begreppet ekonomi på allvar, utan också gör det till en politisk dygd att ta väljare på allvar, planeten på allvar och livet på allvar. Som gör oss värdiga det namn vi gett oss själva: homo sapiens, den tänkande - eller rent av visa - människan.

Del 5: Människans strävan efter bättre liv

 

Miljön, makten och friheten, del 5: Människans strävan efter bättre liv...

Kapitalism kan inte fungera utan tillväxt – det är väl därför riksbankschef Stefan Ingves vid en av räntesänkningarna meddelade att han nu hoppades på att svenska folket skulle ”köpa mer grejer”. Jo, han sa så ordagrant, riksbankschefen. Som om det var ont om grejer i Sverige – taskigt fördelade är de förvisso, men ont om dem är det inte. 

Vi har gjort oss beroende av ekonomisk tillväxt, mer beroende av sådan än av etik, miljöhänsyn och social anständighet. Kapitalismen fungerar utan etik, utan miljöhänsyn och utan social anständighet. Men inte utan ekonomisk tillväxt. 
  
Det ligger någon sorts absurditet i när medier, ekonomer och politiker ojar sig över om försäljningen av kläder, skor och mobiltelefoner inte växer år från år. Som om inte garderober var överfyllda med kläder och skor, som om inte byten av mobiler vart annat år räcker… Som om man var schizofren: ena dagen är man förskräckt över att de klimatrelaterade utsläppen ökar på grund av den ökande konsumtionen, nästa dag är man orolig över att konsumtionen inte ökar tillräckligt för att hålla igång tillväxten.

Men är det då inte ekonomisk tillväxt som gett oss allt det goda vi har? Enligt gängse argument så är det ju så. Utan tillväxt hade vi inte haft skola, vård, omsorg och materiell välfärd. Heter det. Men det är inte tillväxten som gett oss allt detta goda. Det som gett oss allt detta är något helt annat. Nämligen människors strävan efter bättre liv.

Under samhällsevolutionen har människors strävan efter bättre liv i vårt land inneburit att man skapat en skola för alla, sjukvård, bostäder, materiell försörjning och mat på borden. Det var det som innebar bättre liv. Det var detta man strävande efter. Och det gav också upphov till ekonomisk tillväxt. Men det var inte den man strävade efter, det var den som blev följd a strävan efter bättre liv.

Vad som är bättre liv skiljer sig förstås åt från människa till människa. Men inte bara det: det skiljer sig också från tid till annan. För de generationer som byggt upp vårt samhälle har bättre liv varit sådant som också lett till ekonomisk tillväxt. Mer arbete, ökad konsumtion, ökad produktion har gett såväl bättre liv för de flesta som ekonomisk tillväxt. Men målet var aldrig tillväxt, målet var bättre liv.

Så var det i vår del av världen tidigare, så är det i andra delar av världen idag.
  
I vår tid, när vi i vårt land nått ända hit i samhällsevolutionen, så kanske bättre liv är något annat än sådant som också leder till ekonomisk tillväxt. Bättre liv kanske är mer fri tid, mer deltagande kultur, mer social närvaro. Inte mer konsumtion, mer stress och mer arbete. Vi behöver gå från tillväxtsamhälle till utvecklingssamhälle. Jag är övertygad om att det är så. 

Vilket ju inte blir sämre av att argument för detta kan finnas hos allt från konservativa tänkare till John Stuart Mill och Karl Marx.


Marxister? Min begeistring är måttlig...

Johan Stuart Mill menade att när vi väl nått en god materiell plattform borde målet vara att skapa utrymme för mer fritid, mer kultur och mer andlighet. Han skrev i Nationalekonomins principer: ”Om jorden förlorar sin ljuvlighet genom obegränsad tillväxt av rikedom och befolkning, bara för att kunna hysa en större men inte lyckligare befolkning, så hoppas jag innerligt för eftervärldens skull att människorna kommer att nöja sig med ett stationärt tillstånd, långt innan de av nödvändighet kommer att tvingas till det."

Hur Mill skulle få ihop en stationär ekonomi med dagens kapitalism framgår inte. Av naturliga skäl.

Staffan Burenstam Linder, som var vice ordförande i moderaterna 1970-81, skrev i sin bok Den rastlösa Välfärdsmänniskan: ”Vi är på väg in i en ny form av ekonomiskt slaveri, som inte längre bottnar i kampen för ekonomiskt överlevnad utan i en tillväxtmani som, i de bokförda expansionsökningarnas namn, tvingar oss att fördela våra ekonomiska resurser, inklusive tiden, destruktivt - så att vi raserar sådana naturliga grundvalar för vår existens som luft, vatten, jord, naturskönhet och vår egen arvsmassa".
  
Marxister då? Hur har dessa mött miljöfrågan genom historien – och hur möter man klimatfrågan idag? Min begeistring är måttlig. Socialisters historia är inte den bästa när det gäller att värna miljön. Under sextio- och sjuttiotalen i Sverige såg vänstern snart sagt varje rykande skorsten och spyende avgasrör som en seger. Det industripolitiska komplexet omfattade inte bara bolagshögern utan även fackföreningsrörelsen.
  
Striden mellan "den industrimoderna” (eller om man så vill ”industrifatalisterna”) och den ”ekologiska diskursen" har varit ett dominerande inslag ända sedan 1970-talet. I Martin Hultmans bok Den inställda omställningen beskrivs vilken kraftfull motmakt till omställning det finns. Hultman, som är doktor i teknik och social förändring, går igenom de politiska svängarna under 1980-talet då det under några år fanns en politisk majoritet (bestående av S, C, MP och V) för omställning – i betydelsen bort från fossila bränslen och kärnkraft till ny teknik och flödande energikällor. Motkrafterna reagerade kraftigt, främst genom samfällt agerande från Svenska Arbetsgivarföreningen och LO.

Finns det något att hämta hos Marx? En ekologisk dimension hos den gamle ideologen? Den som letar finner, och marxister är experter på att leta och finna. Ska man be någon leta efter en nål i en höstack så ska man be en fullblodsmarxist. Det hedrar dem, kan man ju säga.

Det klassiska citatet för att legitimera Marx i miljösammanhang är detta: ”Den kapitalistiska produktionen kan endast utveckla produktionsprocessens genom att samtidigt förstöra all rikedoms urkällor: jorden och arbetaren”.

Själv brukar jag betona att Marx, i likhet med andra gamla tänkare av allehanda ideologisk hemvist, meddelade världen att mer fritid, kultur och tid för reflexion – och tid att fiska – var något önskvärt.

Varefter vi kommer in på det här med synen på arbete.

Miljön, makten och friheten, del 6: Att leva för att arbeta 

Just detta, sänkt arbetstid, är något som arbetarrörelsen tidigare ansett vara en förnämlig sak att sträva efter. Mer fri tid. Mindre löneslaveri. Men så växte hos såväl höger som delar av vänstern fram en ny överideologi, uppmuntrade av Anders Borg och Per Schlingmann. Arbetslinjen. Något mer absurt är svårt att finna. Målet är att vi skall arbeta mer. Målet är att skapa mer arbete! Smaka på de orden! Skapa mer arbete.
  
Den så kallade arbetslinjen, som åkallas över hela det politiska fältet, bygger på idén att vi skall arbeta mer för att kunna konsumera mer för att vi skall kunna producera mer så att vi skall kunna arbeta mer för att vi skall kunna konsumera mer… I ett ständigt flöde. Syftet är inte att vi skall få bättre liv, utan att vi skall upprätthålla tillväxtsamhället och de system som det vilar på.

Ska vi förbjuda automatiska biltvättar kanske? Att tvätta för hand ger ju en massa jobb i många länder…
  
Om inte annat kan vi rusta upp, bidra till konflikter och spänningar, uppmuntra medier att krigshetsa – så får vi väl till slut krig vars effekter kan komma att skapa mycket jobb med uppbyggnad igen. Och det är ju det som räknas i BNP. Omsättningen. Inte värden. En färdigbyggd stad har ett värde, men en förödd stad som skall byggas upp genererar tillväxt mätt i BNP.
  
Ja, det är till och med så att förstör vi miljön på ett sätt som skapar jobb och tillväxt, så kan vi sedan försöka reparera den på ett sätt som skapar jobb och tillväxt.

Idag har inte något av riksdagens partier modet att gå emot arbetslinjen och offensivt driva kravet på sänkt arbetstid. Trots att detta – sänkt arbetstid – är den kanske viktigare nyckeln till ett hållbart samhälle. Socialt hållbart, demokratiskt hållbart, ekologiskt hållbart.

Ett av problemen är att vi låtit skatt och avgifter på just arbete finansiera allt det goda vi anser hör till ett socialt hållbart samhälle: vård, skola, omsorg och trygghetssystem.

Det finns därför skäl att påbörja ett politiskt samtal om hur hela produktionen – oavsett om den bygger på mänsklig arbetskraft eller på t ex robotar – beskattas. Arbetsgivaravgifterna – det vill säga avgifterna på arbetstid – bör steg för steg ersättas av en mer generell produktions- eller omsättningsskatt. Annars kommer vi alltid - hur mycket vi än effektiviserat, robotiserat, datoriserat - att behöva arbeta allt mer. För det direkta arbetet utgör en allt mindre del av den totala "ekonomin". Företag vars omsättning härrör från annat än direkt arbetstid hamnar i utanförskap - i den meningen att de inte längre bidrar till samhället på samma sätt som företag med många anställda.

En breddat skattebas är därför nödvändigt.

Denna skatt bör sträva mot neutralitet, det vill säga beskatta produktionen likvärdigt oavsett om det är människa, maskin eller hybrid som står för den. Kort sagt: låt robotarna finansiera en större del av det vi förknippar med välfärdssamhälle. Accepterar vi att allt fler företag kommer att leva i utanförskap kommer i helt enkelt inte att ha råd med vare sig social eller ekologisk hållbarhet. 

När den traditionella vänstern inte tar till sig detta, är den lika förlegad, om än i mer fördelningspolitisk tappning, som högern.


LO, Luther och Calvin

När Landsorganisationen (LO) i Sverige bildades 1898 var arbetsdagarna långa, ofta upp till 16 timmar. Så hade det inte varit i alla tider.  Skillnaden mellan arbete och fritid i det förindustriella samhället hade varit diffus. Man arbetade när man behövde.

I samlarsamhället, det vill säga det som i Sverige kallas äldre stenåldern, arbetade man förmodligen inte speciellt mycket, arbetstiden var kort.

Med jordbrukssamhället ändrades förhållandet – man fick mer arbete men det utfördes förstås när ljuset och vädret tillät. Det var först med fabrikernas intåg som vi började bli beroende av klockan. Beroendet av klockan gick hand i hand med beroendet av fossila bränslen. Det blev en tydlig skillnad mellan det som var företagets tid och det som var den egna tiden.
  
Bland de första kraven LO ställde fanns idén om åtta timmars arbete, åtta timmars vila och åtta timmars fritid. Detta till trots har LO centralt under största delen av 1900-talet tryckt tillbaka frågan till förmån för ökad tillväxt och konsumtion. Varje gång jag skriver detta måste jag gå tillbaka till källorna och kolla att det verkligen förhåller sig på detta sätt. För det låter ju lika dumt som det är.

Man kan rent av säga att det varit en salig blandning av LO och Luther som genom sina värderingar hjälpt arbetsgivarorganisationer att hålla tillbaka krav på sänkt arbetstid de senaste fyrtio åren. Det vill säga den tid som gått sedan vi senast förkortade normalarbetstiden.

Kanske Luther med viss rätt känner sig orättvist bedömd i denna fråga för egentligen var det en annan reformator – Jean Calvin - som var mest fäst vid idén om att arbete handlade om moral. Inte bara moral förresten, arbete handlade enligt Calvin om religiös plikt. I denna plikt ingick även att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Calvin är en god förebild för dem som tappat sitt ideologiska fotfäste så pass mycket att de gjort Arbetslinjen till sin närmast religiöst uppskruvade huvudtes. Något mer ideologiskt torftigt kan jag inte tänka mig. Bara tanken att fullt friskförklarade politiker, på fullt allvar, hävdar att den främsta frågan är att skapa arbete är skrämmande. Det är ett intellektuellt moras.

Smaka på orden skapa arbete. Fundera på dem. Hade jag varit guru hade jag uppmanat dig att meditera över dem… Hade jag varit en revolutionärt lagd militant guru hade jag uppmanat dig och dina vänner till handlingskraftig revolution mot dem som reducerar politik och liv till något så erbarmligt korkat som Arbetslinje med målet att skapa arbete.

Till och med De gröna, som haft sänkt arbetstid och avdramatisering av lönearbetet som en grundbult ända sedan tillblivelsen 1981, har anammat den fattiga idén och kampanjat på temat Grön Arbetslinje. Jag tar mig för pannan och förbannar att jag inte är en guru…


"Utbytet av arbetaren blir större om han fick arbeta längre tid på sin arbetsplats"

Från arbetsgivarsidan har motstånd mot sänkt arbetstid alltid varit en grundbult. Nu ska man inte tro att man motiverat det med snöda egoistiska argument. Tvärtom. I tidernas begynnelse motiverade man kampen mot sänkt arbetstid med solidariska argument. Man hävdade att arbetaren inte skulle kunna hantera sin fria tid på ett nyttigt sätt utan tvärtom supa mer än vanligt. Eller ägna sig åt ineffektiv verksamhet som pysslande i trädgårdsland.
  
I en skrivelse från den 15 december 1920 redovisar Sveriges Verkstadsförening allt det hemska som skett när riksdagen nyss lagstiftat om 48-timmarsvecka. Man är bekymrad. Man är oroad över risken för sänkt produktivitet, man hotar med att företag skall flytta utomlands och varnar för att beställningar skall gå Sverige förbi. Men man oroar sig alltså även för vad arbetarna skall ta sig till med all fritid.  Man skriver:

”Arbetsgivarnas allmänna intryck är, att åtminstone bland de yngre elementen av arbetarna icke kunnat förmärkas större intresse än förut för vare sig studier eller nyttigt arbete, snarare mindre. Angående de äldre arbetarna framhålles det, att dessa i stor utsträckning söka utnyttja sin lediga tid för arbete i koloniland och dylikt. Utbytet härav anser man emellertid litet i jämförelse med vad vederbörande arbetare skulle kunna prestera, om han fick arbeta motsvarande tid längre på sin plats i verkstaden.”

Det är skönt att höra att omsorgen om arbetarna var stor redan då...

I Verkstadsföreningens tidskrift Verkstäderna från december 1920 kan man förresten även läsa upprörda ord om att till och med något så storsvenskt som skeppsvarven hotas av 48-timmarsveckan. Man skriver: ”Varje dag, som fartyget ligger vid varvet, drager stora kostnader. Som förhållandena nu äro här i landet, har det hänt, att reparenter sökt sig till utländska varv… och beställningarna har gått till utlandet.”
  
Faktum är att trots den förhatliga sänkningen av arbetstiden, som enligt utsagan skulle drabba varven så hårt, så stod Sverige för 10 procent av världens fartygsproduktion ännu femtio år senare. 

Är det inte märkligt? Är det inte underligt att de mest notoriska nejsägarna genom åren är desamma? Bygger det på rädsla? Eller dumhet? Eller nostalgi?

Inte vet jag. Men det kanske är kopplat till att makten ibland parar sig med dumheten.

I Den utmätta tiden beskriver Peter Noll hur han får besked om cancer och hur han tar emot den utmätta tid som är kvar. Han tar den på allvar. Han tar tiden på allvar.

Om vi kunde begripa innebörden av att vi alla har en utmätt tid, ett kort ögonblick på den här fantastiska planeten som svävar i vårt enorma kosmos, vore mycket vunnet. Om vi kunde ta vara på tiden. Se det stora i det lilla, se det naiva i det uppblåsta, samla ögonblick som gör oss till stora berättare den dag vår utmätta tid är till ända. Om vi kunde leva så att vi inte kunde sammanfatta våra liv genom att redovisa vårt formella cv.
Övriga avsnitt hittar du på Schlaug.se, med början den 1 mars 2016.